Vet att det i princip inte är någon som följer min blogg så det är riskfritt att skriva av sig.

Jag har i en ålder av 48 år insett att ingen del av mitt liv eller väsen är tillfredsställande.

Jag har ont i hela kroppen, nacke, axlar, tennisarmbåge, knäet, diabetes, hjärtfel, övervikt, hälsporre samt allmän hypokondri, som tur är har jag mina Placebo Forte 500mg som jag tar 3 ggr om dagen.

Men det man inte har i kroppen har man väl i knoppen?

Jojo...

Panikångest, sömnsvårigheter, livsleda, antipati Deluxe

"-Men ryck upp dig" hör jag någon säga... jovisst, ge mig själ, ge mig mål , ge mig anledning så ger jag dig en 10ft hybris!!

Mitt sociala liv är en katastrof, jag har levt mitt liv i ett försök att förverkliga den sakrala utopin att alltid försöka ställa upp, hjälpa till, finnas till hands och att allmänt "betyda"

Nu behövs jag inte, jag betyder inget, saknas inte av fler än som kan räknas på ena handens fingrar, då blir ändå långfingret över och tur är det för det behövs till att VISA MIN ÅSIKT!

Bitter? Kanske. Snarare uppgiven. ledsen, framförallt håglös.

Orkar inte bli arg, orkar inte vara glad, orkar bara gråta, sova 12 timmar per dygn...

De kloka kallar det psykisk insufficiens (otillräcklighet)

Ok, jag ger mig, jag räcker inte till, jag klarar inte av det elementära som ålagts Homo Sapiens, den tänkande människan.

Jag skiter i att ha en tillrättalagd blogg, bryr mig inte ens om att korrekturläsa den, skriver för MIN skull, I me and myself, åsikter undanbedes!

Ni som för egen vinning utnyttjade mig, misshandlade mig, kastade bort mig som en trasa när jag inte behövdes längre, ni fosterföräldrar i statens tjänst, fy fan, må ni brinna i helvetet!! Är ni nöjda nu??

"-Sluta tyck synd om dig själv"

Ok, på ett villkor: Att någon annan tycker synd om mig.

Fat chans.

Jag vill bara ha en kram, en enkel kram, IRL via SMS eller via en poltergeist, what ever.

En kram, det är vad mina krav reducerats till... för övrigt inte ens ett krav, bara en patetisk önskan

Gonatt